VSK Bandy har kommit tillbaka

Den Grönvita sjalen var självklar bland plaggen när jag tog mig till jobbet i morse. Det brukar den inte vara efter en förlust, i synnerhet inte efter ett tungt utträde ur en kvartsfinalserie. Inte för att jag är medgångssupporter, snarare för att skingra allt VSK-relaterat för en stund. En morgon efter en förlust brukar man inte vilja bli påmind om eländet. Dessutom finns det alltid risk för gliringar från illasinnade kollegor och vänner i sådana lägen.

I morse var dock läget ett annat. Jag var givetvis besviken och lite förbannad över utgången. Det är oundvikligt. Med en natts perspektiv var det däremot inte den dominerande känslan. Det var en ganska maffig stolthet. Även om jag på förhand någonstans hoppades på en skräll kunde jag aldrig tro att VSK skulle stå upp så pass bra mot AIK och få det till fem matcher.

Jag behövde inte skingra tankarna från insatsen och mådde bra av att se det klassiska emblemet som pryder sjalen. Det kunde knappast ge upphov till några gliringar heller. Det finns förluster man helst vill glömma och så sådana som får en att hålla huvudet högt. Den här tillhör den senare kategorin.

Igår fanns visserligen inte energin som funnits i seriens tidigare matcher. AIK var bättre. Vaskade exempelvis fram ett tjugotal hörnor. Kjellsson var den givna orsaken till att det trots allt blev dramatiskt på slutet.  

Gårdagens insats definierar dock inte serien. Det gör snarare VSK:s fighting spirit och laganda. Personifierad genom Kjellssons parader, Sjöströms ständiga offervilja, Gröhns kraft som offensiv vänsterback, Jonebys blick och kamp på mitten, Hompas genialitet samt mycket annat. VSK anföll som lag, AIK gjorde det via enskilda spelares framfart.

Det är en serie VSK ska vara stolta över. En serie som hade kunnat leda fram till en av de finaste kapitlen i klubbens historia. En serie med en oslagbar dramaturgi. Kaxiga AIK, med många högavlönade bandyknektar. Mot VSK med många lågavlönade kämpar, som burit de Grönvita färgerna sedan barnsben. 

Det AIK som mer eller mindre pulveriserat VSK under elitseriespelet och valde dem som kvartsfinalmotståndare för att få en enkel resa med tre raka segrar. Tänk så de bedrog sig. Igår var AIK bättre men över fem matcher skiljde det fan inte mer än en hårsmån.  Trots Solnalagets stjärnor och deras feta lönekonton.

Jag önskar att det blivit VSK som fått jubla igår. Att det blivit ett av de finaste kapitlen i klubbens historia. Stoltheten får dras med en dos besvikelse ett tag till. Men det är som sagt inte det dominerande draget. Stoltheten är klart övervägande och inom en snar framtid kommer den vara kvar ensam. Utan ens en gnutta besvikelse.

Kalle Rosenbergs ord om att VSK alltid kommer tillbaka känns träffande idag. Grönvitt föll på mållinjen, men insatsen bådar gott, skänker hopp. Det var mycket i den som bar spår av det allra bästa som klubben stått för genom åren. Lagmaskinen som aldrig ger upp, som alltid har rätt inställning och bär en stark vilja att spela en offensiv bandy. Om det gamla gardet fortsätter och ifall några av de yngre spelarna tar ett kliv i utvecklingen blir klubben att räkna med nästa år.  Insatsen sände en signal upp till Kalle där uppe, deklarerade att VSK verkligen har kommit tillbaka.

Facebook Comments Box