Tillsammans är vi VSK

Kärleken till en klubb kommer inifrån och yttrar sig individuellt. Det går att mäta vissa aspekter. År som supporter, sång på läktarna och antal sedda matcher under en säsong.  En del har säkert 60 år som supporter under fötterna, andra sjunger för full hals 90 minuter, varje match, somliga har intagit läktare i hela vårt avlånga land senaste åren, från Trelleborg upp till Umeå.

En annan skara har blivit del av VSK-familjen på senare år eller kanske gör mer sällsynta besök på arenorna. Bara de själva kan emellertid säga hur mycket deras hjärta slår för Grönvitt. Det är omöjligt för andra att bedöma.

Det vackra är emellertid den fantastiska blandning av människor som utgjort supporterbasen sista åren. Jag vet att barn i tidig skolålder sett nästan varenda match i år och läste igår att en äldre kvinna alldeles precis blivit genuin VSK:are.

Det finns så mycket från läktarna att ta med sig och känna stolthet över.  Gröna grabbars utveckling vad gäller tifon. Premiärbanderollen exempelvis, som knöt an till vår moderna historia och osannolika utveckling. Gåshudsframkallande.

Hemmamatcherna som i ett drygt år konstant varit på högsta nivå, sång, trummor och ihärdiga capos som fått i gång sina massor. Det var en bärande hjälp till avancemanget och en hörnsten även under den allsvenska comebacken.

Det bästa har inte varit enskilda komponenter utan helheten. Den sammantagna gemenskapen. Premiären i Kalmar med glada människor i skilda kön och åldrar över hela den stora bortasektionen. Sommarmatchen i Halmstad där hela den lilla sommarstaden kläddes i Grönt och Vitt. På torget och längs Nissan var VSK-shoppen representerad överallt. Surrealistiskt.

Vi har 2024 i färskt och smärtsamt minne. Vet inte om något lag i någon liga modernt räknat upplevt en säsong av det slaget. Ska inte påminna er, men stödet var konstant och optimistiskt fram till mörka november. Fantastiskt att den brokiga skaran under så dramatiska förutsättningar ovillkorligt stöttade sitt lag.

I måndags upplevde vi alla en väldigt tung kväll. En rejäl knock i form av 0-6 och några tråkiga incidenter på läktarna. De värsta känslorna av förlusten har avtagit och icnidenterna, hoppas jag var undantag. Kunde vi hantera hela 2024 så fantastiskt  kan vi bemästra 2026 ännu bättre.

Till saken. Har noterat några skärmytslingar mellan äldre och yngre fans på sociala medier. De flesta fördömer inkastade bengaler men ingen jag pratat med har annat än i positiva ordalag pratat om de unga fansens bidrag. Sångerna, trummorna och alla tifos har lyft klacken och fortsätter att göra det!

Deras framväxande har gett de ärrade fansen en nytändning. Deras ögon lyser lika glödande nu som 1986 eller 1997. Dessutom har atmosfären fångat många medelålders människor och ett stort antal kvinnor i olika åldrar. Det är något vi ska vara stolta över.

Jag tror att det som utvecklats på läktarna sista 3, 4 åren är unikt i fotbollssverige. Herman Magnusson sa så här i en intervju med hemsidan förra veckan: ”Bortamatchen mot Halmstad var speciell. Under uppvärmningen tänkte man, det är lite folk ändå. Sedan när vi kom ut för lineup var det hur mycket folk som helst. Det får en att känna att man inte bara spelar för sig själv och laget utan representerar staden. Det är en viktig del i att det gått så pass bra.”

Det är så det är. Precis som sporten fotboll är ett lagspel kräver supporterskapet gemenskap för att bli den tolfte spelaren.  Det har inte funnits ett vi och ett dom på läktarna senaste åren. Det är det sammantagna som varit avgörande.

Jag tycker att vi slänger måndagens match i papperskorgen och tar sikte på framtiden, närmast Djurgården (igen). Vi har 22 poäng efter 15 matcher nu och hade 23 efter 30 – 2024. Vi stöttade laget säsongen igenom då och gör det även nu, inför den höst som står för dörren. Tillsammans är vi VSK!