Tack för allt Pedro!

Pedro Riberos tid i VSK går mot sitt slut. Den säsong som nu bara har 4 matcher kvar blir hans sista i Grönvitt. Den sympatiska brassen har lämnat ett stort avtryck, såväl på planen som utanför densamma.

Han har varit med på en lång resa, från Askebrands era, som bara kändes som en hopplös förlängning av tidigare eror, till Kalle Karlssons och Alexander Rubins dito då VSK blivit allt det klubben inte varit innan. En organiserad klubb, spelandes modern fotboll som vållat rubriker över hela landet och utvecklat en supporterskara av högsta svenska klass.

Ribban har varit viktig på planen med sin bollskicklighet, mångisidighet och inte minst via sina långa inkast. Vad gäller utvecklingen på läktarna, inte minst i fråga om att fånga yngre individer till läktarna har Ribeiros bidrag varit minst lika viktigt. Många skolor har besökts och massvis av elever har blivit genuint sedda av den lugne och vänlige brassen.

Mitt starkaste minne av honom härrör sig från en av Skallbergsskolans fotbollsturneringar. Turneringen spelades på Apalbys fotbollsplaner, belägna långt norr ut på Rocklundaområdet.

Pedro kommer dit som prisutdelare. De sista matcherna spelas när han äntrar området. Några dribblar likt Messi, andra faller pånybörjardarriga ben. En fotbollsturnering för alla helt enkelt.

Vi skakar hand och pratar lite. Om VSKs allsvenska vår och alla missade chanser. Lite allmänt surr därefter. Han är lätt att få kontakt med. Matcherna runt oss sjuder alltjämt av liv, skrik, uppmaningar om passningar och de där magiska ljudet av fötter som träffar bollar.. Pedro blickar runt och får något drömskt i blicken.”Det här påminner mig om min egen barndom. En massa ungar som spelade överallt.” Om en a-lagsspelare hade kommit till oss hade det betytt allt, därför vill jag gärna ställa upp i såna här lägen.”

Någonstans där ljuder den utdragna visseppipan som förkunnar att matcherna ärr över. Mot oss strömmar ett antal elever från 7 år och uppåt. En av de första som passerar är en äldre kille som just dömt sina yngre skolkompisar. Han spelar själv fotboll och brukar se VSK:s matcher. Hans blick landar på Pedros VSK-emblem. Killen är lite för stor för att helt släppa loss men en glimt i ögat vittnar om att han uppskattar ögonblicket. Han nickar åt oss lite förstrött och vandrar vidare.

Vi samlas på sidan av planerna för en smärre prisutdelning. Flera barn är framme och pratar vid Pedro, gör highfives och frågar vem han är. Pedros ögon är nyfikna och vänliga. Han pratar med flera tjejer och killar, frågar om de spelar fotboll i lag.

Frågorna är inte bara artigt ställda, han är genuint intresserad. En kille har en brasiliansk landslagströja vilket naturligtivs är extra uppskattat hos en brasse. Han ger honom en highfive och vill se vilket spelarnman som pryder ryggen. Neymars naturligtvis.

Jag samlar den brokiga skaran av elever, tackar för en väl genomförd dag och presenterar den i VSK-mundering klädde killen intill mig: Pedro Ribeiro, mittfältare i VSK. Jubel utbryter och med viss ansträngning får jag eleverna att hålla samman i väntan på att priset ska delas ut. Ett fairplaypris till det lag som uppmuntrat sina kompisar mest och sett till att alla lagmedlemmar fått känna på bollen. Jag delar ut det till ett solt lag.

Därefter utbryter en hysterisk autografskrivning och selfietagning. Jag kan inte exakt återge hur lång tid det tar men det handlar nog om 40 minuter. Pedro tar sig tid med alla. Pratar uppmuntrande till dem som bär lokala fotbollströjor, ger någon kommentar till alla vars tröjor pryds av Messis, Ronaldos, Neymars Salahs och åtskilliga andra världsspelares namn och nummer.

När den sista tjejen eller killen fått en autograf står jag kvar med Pedro medan området töms, trötta men lyckliga skolbarn är på väg mot skolan. Medan vi på nytt småpratar märker jag att pokalen är kvar i min hand. Vinnande lag har i yran och glädjen över att få träffa en VSK-spelare glömt den.

Pedro Ribeiro pratar med entusiasm om tillfället. Trots 40 minuters smärre kaos med hög ljudvolym är det en lycklig spelare som gör sig redo att lämna området. Vi skakar hand och pratar om att VSK måste få igång målskyttet inför morgondagens bortamatch mot Kalmar. De minnesgoda vet att vi åtminstone tillfälligt blev bönhörda.

Pedro sätter sig i sin bil och ger sig iväg. Jag går mot Skallbergsskolan. Bakom mig ligger ett Apalby IP som är öde undantaget en gräsklippande vaktmästare. Känslan inom mig är mycket bra. Barnen har uppskattat dagen, Pedro Ribeiro tycks ha gjort detsamma. Den här dagen har på många vis satt fotbollens främsta kraft i ljuset.

Pedro Ribeiro kommer att lämna ett stort tomrum efter sig när han lämnar VSK. Han var en verklig nyckelspelare första åren och har hela vägen in in i kaklet fortsatt att vara ovärderlig. Som lugn, bolltrygg inhoppare, rutinerad peppande lagkompis åt alla yngre och inte minst som en hårt jobbande pådrivare på träningarna.

Jag tror inte att VSK hade stått på den höjd man gör om inte Pedro funnits i gruppen. Han har anammat allt det som kännetecknar en VSKspelare och hyser tveklöst äkta känslor för den Grönvita klubben.

Att bara säga tack känns futtigt. Pedro har varit en viktig spelare under sina sex säsonger i klubben men hans bidrag utanför planen är nog inte bara minst lika viktigt. Det är nog snarare ännu viktigare. Det kan många lagkompisar och fans intyga. Liksom alla skolor vars pesonal och elever haft glädje av den genuint sympatiske brassen.

Jag tar med mig den ovan beskrivna fotbollsturneringen som mitt främsta minne av Pedros tid i VSK.. Den plockade fram så mycket av fotbollens kraft men visade också vilken fantastiskt fin person det handlar om. Jag hoppas han även i framtiden kommer att ges en roll i VSK. Tror det skulle betyda mycket för honom men ännu mer för klubben. Människor som Pedro Ribeiro har unika egenskaper och bör tas tillvara på. Tack för allt!