Tack, Anton, för allt du gjort och vilken ära det blir att fortsätta följa dig i Grönvitt!

En slags prolog

22 april 2016. Hemmapremiär för VSK. En fotbollshype som inte skymtats på hela 2000-talet.  Drömhösten låg halvåret bakom oss och Johan Mjällby som nytillträdd manager.  Premiären uppe i Umeå hade avhandlats med den äran, 4-0 till Grönvitt mot nykomlingen Team TG. Vad kunde gå fel? Superettan låg väl ändå inom räckhåll?

Vår motståndare vid denna hemmapremiär var Nyköping. En munsbit för Grönvitt? Det var åtminstone de 4500 åskådare som intagit Solid Park Arena övertygade om. Matchen blev också en tillställning som präglades av hemmadominans

VSK skapade åtskilliga kanonlägen medan gästerna knappt hade en målchans. På resultattavlan aviserades trots det helt osannolikt  0-3 med 30 minuter spelade. Orsaken till att hemmalaget kammade noll stavades Anton Fagerström. En ganska ung keeper som gjorde alla Grönvita supportrar gråhåriga den här eftermiddagen och sömnlösa under följande natt

Till slut blev det förlust med 2-3 i matchen. Den resa vi innan nämnda match trodde skulle lyfta redan under det året tog betydligt längre tid. Att målvakten som drog ner rullgardinen för oss under denna vårkväll så småningom skulle bli tungan på vågen för vårt lag  framgent var det nog ingen som trodde då.

---

Om man blickar tillbaka på Västerås år 2018 med nutida ögon är staden sig ganska lik i många avseenden. Gäller det däremot fotbollsstaden Västerås så är skillnaderna milsvida.  Det är som att ha gått från två kanaler och färg-tv till våra dagars överutbud av strömningsstjänster och bildmässig perfektion.

Publiken existerade och ett hopp om något bättre fanns där. Men att ett år som 2026 en dag skulle ligga framför våra fötter hade då känts som en dröm framhjälpt av otillåtna substanser.

Det var i alla fall året 2018 som Anton Fagerström kom till VSK. En lågmäld person samt en trygg sista utpost som målvakt. Han kom till Skallbergsskolans fotbollsturnering den våren minns jag. Knappast någon elev kunde namnge en VSK-spelare på den tiden men hans entré var mycket uppskattad. Kidsen var lyriska över att få autografer och jag själv slogs av hans sympatiska sätt.

Sedan dess har han ofta återkommit till skolan. Alltid med bästa tänkbara bemötande. Har Anton inte kommit själv så har han förmedlat vidare uppdraget till någon lagkamrat. I retrospektiv tror jag Antons många besök från dessa år haft betydelse för den numera stora VSK-vurm som råder bland våra unga.

2018 som sagt. Ett i raden av år med kaos. VSK ledde serien men sparkade sin tränare Tor Arne Fredheim. Många höjde på ögonbrynen då men förändringen skulle visa sig gångbar. VSK behöll sin ledning och tog sig upp till Superettan. Ett gigantiskt kliv då och nödvändig för detta var just Anton Fagerström som utsågs till årets spelare i klubben och hade briljerat med många storslagna räddningar.

Superettan kändes och var ett väldigt fint steg för VSK. Det var dock en skör tråd mellan den serien och Norrettan. Ofta tror jag att Anton Fagerström var den som höll ihop tråden och höll klubben kvar. 2019 var ett brukligt första-år men den efterföljande åren blev svajigare än vi på förhand kunde ana.

När vi idag blickar tillbaka på de åren ställer jag frågan: vad hade vi varit idag utna Anton? Han var vår viktigaste spelare under några otroligt sköra men för framtiden viktiga år i klubbens historia.

2023 var han ånyo bärande för det VSK som lyft från seriens lägre regioner till att osannolikt slåss för en plats i Allsvenskan. Han höll nollan i 15 av 29 spelade matcher och korades ännu en gång till årets spelare i VSK. Glädjescenerna som utspelades efter matchen mot Gais när avancemanget säkrades bär vi för alltid med oss som smycken.

Anton Fagerström fick känna på allsvenskt spel, åkte ur men förde upp oss igen efter en omutlig säsong 2025. I år har han blivit reserv då unge Elis Jäger tagit över förstahandskarna. I början kunde man ana en smärta över det i Antons ögon men vi som följt laget har sett vilken enorm betydelse den Gotlandsbördige keepern fortfarande har för sitt lag.

Elis Jäger är vår odiskutable etta och har haft en mirakulös utveckling under året. Det råder dock ingen tvekan om att han är del i ett fantastiskt fint målvaktskollektiv.  Först ut på varje träning är våra tre målvakter. Elis, Anton och Andre Bernardini. Deras målvaktstränare Johannes Peterson missar inte en millimeter av deras förehavanden i och runt sitt mål.

Det har varit ett otroligt sammansvetsat målvaktskollektiv som banat väg för Elis under året. Anton Fagerström har en stor del i detta.  Han är inte längre förstavalet och nyckelmannen på planen men han är det för gruppen i allmänhet och målvaktsteamet i synnerhet.

Jag är idag mycket glad över att Anton förlängt sitt kontrakt med ytterligare ett år.  En och annan betraktar det nog som vemodigt att han inte längre är etta. De underskattar nog hans fortsatta betydelse för gruppen. Året har omgetts av många träningstimmar där tre målvakter och en målvaktstränare slitit med målmedvetenhet och svettpärlor i pannan.

Resultatet vi ser är en del i den närmast ojämförligt bra arbetsmiljön som VSK utgör. En viktig ingrediens i den är talangfulla fotbollsspelare. Andra ovärderliga ingredienser är bra tränare som Alexander Rubin och Johannes Peterson samt rutinerade spelare av Anton Fagerströms dignitet. Sådana som accepterar en annan roll i gruppen men fortfarande bidrar till dess utveckling.

Det är lätt att tänka på Antons insatser 2023 och 2025. De var ovärderliga men vi glömmer nog att han var helt avgörande under åren 2019 till 2022.  Var hade vi varit stått idag utan alla hans stormatcher från den tiden? Är övertygad om att han är den enskilt viktigaste spelare i VSK:s resa från norrettan till Allsvenskan, Tack för allt du gjorde då och vilken ära det blir att fortsätta följa dig i Grönvitt!