Segern var förhoppningsvis inledningen på en bra trend

Bara dagar efter förlusten mot Villa var det dags att ta sig an nästa kobattant, Edsbyn. Den här gången uppe i Hälsingland. Efter den resultatmässigt tuffa inledningen var det ett Grönvitt lag som åkte norrut med viss press på sig.

Spelet har varit långt bättre än vad resultaten antytt så någon hysterisk oro eller tal om kris handlar det absolut inte om. Däremot har man inte råd att halka efter mer i vad som tycks bli den jämnaste elitserien på decennier.

Tufft men inte ogenomförbart med tanke på att edsbyn och haft det kämpoigt resultatmässigt, man kom till den här matchen med färsk en förlust mot Sandviken.

Mina förhoppningar var rätt hyggliga. de senasteb åren har bjudit på flera underhållande matcher mellan lagen just uppe i Svenska Fönster (vilket jävla namn) Arena. Till den här matchen skulle VSK tyvärr klara sig utan sin viktiga väönsterhalv, Viktor Spångberg, men bara att göra sitt yttersta.

Den inledning vi fick se var en ganska märklig bandyhistoria. Edsbyn pressade högt vilket vållade problem för Grönvitt som i Spångbergs frånvaro inledde Oscar Gröhn som ytterhalv medan offensive Edwin Porswald placerats i backlinjen. Trots det lite röriga försvarsspelet gick SK upp i ledning med 2-0 genom täta mål av Robin Odén och Martin Flodström. Den här märkliga halvleken hade dock många ansikten och redan efter tjugo minuter var ställnigen 2-2.

Innan hakvlekens slut hade det också blivit ytterligare två mål, ett vardera för lagen så vid halvtid stod det 3-3 på resultattavlan. I sjok var Grönvitt rejält tillbakapressade och man fick psykoogiskt viktiga mål vilket kanske höll gästerna kvar i halvleken. Det ska dock sägas at VSK också kunde skapa en del så det handlade inte om någon ensidig historia.

Den andra halvleken var något mer kontrollerad. Byn hade lite mer boll som i första men VSK var farliga på omställn9ingar och lite mer kontroll på försvarsspelet. Martin Landström bjöd på två glimrande soloräder som bägger resulterade i mål och kunde sätta VSK i förarsätet så till vida att Byn tvingades att gå öän mer framåt och därigenom blev sårbara för omställningar.

Edsbyn skulle dock komma ikapp snabbt och med kvarten kvar var ställningen 5-5. det var då lätt att befara ett Edsbyövertag som skulle leda till seger men VSK svarade upp. mycket bra. Vilgot Müller ville inte vara sämre än sin läromästare Landström och slalomåkte igenom till 6-5. Snyggt och otroligt skönt i det svåra läget.

Den 19-årige talangen är intre bara en begåvad bandyspelare utan har en skalle som gör att han kliver fram i lägen likt detta. Han kommer att gå en stor framtid till mötes och redan nu tycker jag han förtjänar en än mer framträdande plats i laget.

Edsbyn skakades lite av målet, förde spelet alltjämt men var sårbara för kontringar som VSK:s individuellt skickliga spelare var nära att utnyttja flertalet gånger. När Robin Odén smart serverade Ted Bergström Heramb öppet mål med 7-5 som följd kändes matchen i hamn. Riktigt så rationell är emellertid inte bandysporten. Edsbyn fick in ytterligare en reduceringsboll, närmare än 6-7 kom hemmalaget dessbättre inte.

Segern var oerhört skön med tanke på de jämna matcherna som resulterat i förlust tidigare. Den här gången hade Grönvitt de berömda marginalerna på sin sida. jag elar däremot inte kommentatorn Robin Mårtenssons närmast ”hejarklacksaktiga” kommentarer om att Edsbyn borde ha vunnit. De var bollförande i hög grad men VSK skapade väl så mycket chanser.

Den här segern var förhoppningsvis inledningen på en bra trend i serien för VSK. Man är riktigt bra i år, de visade laget ikväll såväl som vid samtliga tidigare matcher, trots skral poängskörd. Med ett stabilare försvar, starkare skytte och med Vilgot Müller i en lite mer framskjuten position är Grönvitt ett av lagen som slåss om guldet. Starka men sanna ord för det handlar ju inte om vilket lag som helst!