Nervositeten växer men det är matcher av detta snitt man vill uppleva

Den här klubben och dess supportrar har varit med om en del. Minns ni hur det än gång var? Bortamatcher mot norrländska Robertsfors i elitfotbollens absoluta periferi. Ett ödesmättat möte med Sylvia en sen eftermiddag då höstmörkret hängde lika tungt över staden Norrköping som konkurshotet över klubben VSK. Hemmamatcher mot Dalkurd eller Frej då ljudkulissen från läktarna mestadels bestod av desperata vrål mot domarna från nedslagna men inte uppgivna VSK:are.

Visst kunde det pratas VSK även då, uteslutande i negativa ordalag: ”hur fan ska det bli, när ska det vända” Att en så här stor stad inte har ett bättre lag!”

Imorgon har vi en sådan där viktig bortamatch igen, fast i en helt annan del av fotbollsvärlden.  Den Grönvita skutan har inte bar vänt utan seglat till en helt annan värld, närmare Europa än Robertsfors.

Matchen i Norrköping gällde fortsatt existens i Division 1 Norra. En heroiskt trogen skara var där och stöttade. Imorgon finns en allsvensk plats i potten och mer än 800 VSK:are kommer vara på plats, trots att det är fredag och många av de tillresande behövt ta ledigt från skolor och jobb. Om matchen spelats en lördag hade säkert uppemot 2000 VSK:are invaderat Göteborg. Det säger en hel del.

Jag pratar VSK med alla; eleverna som samlas i en halvcirkel om morgnarna för att prata om helgens match, Ica maxi-kunder, familjemedlemmar, vänner kollegor, byggarbetare som byter fönster på skolan. Stan har aldrig enats kring något som den nu enas kring VSK.

När vi seglat till en annan del av fotbollsvärlden är det sunt att i små ögonblick tänka tillbaka till var vi en gång var. Dels ska man inte glömma sin historia dels inbillar jag mig att det stärker en i den nervositet som rått i några dagar och som kommer råda fram tills imorgon kväll.

Magnituden av morgondagens blir alltmer tydlig ju närmare matchstart vi kommer.  Jag kommer att sova oroligt i natt. Somna men vakna under småtimmarna funderandes på någon matchdetalj. Magiskt men olidligt på samma gång.

Jag vågar givetvis inte ta ut något i förskott men lagets nivå och det starka stöd man kommer att ha med sig på Ullevi skapar optimism.  Jag har tidigare nämnt att laget nog har ytterligare en liten växel att lägga in och hoppas vi får se den imorgon.

Nervositeten växer men det är matcher av detta snitt man vill uppleva. Det är därför en supporter stöttar sitt lag landet runt, i vått och torrt.

Den här klubben och alla supportrar har som sagt varit med om en del. Och matcher som morgondagens fanns nog som en liten dröm i bakhuvudet på alla som stöttade laget under hösten 2014. Då mest som terapi,  ett litet halmstrå att greppa efter och orka vidare.

Idag är vi närmare europeisk fotboll än vi var superettan då. Närmare Paris än Robertsfors. Det är rätt hisnande att tänka på.

Var vi tillfälligt befinner oss rent känslomässigt imorgon kväll vet jag inte. Det kan vara himmelskt eller helvetiskt men också mitt emellan. VSK är ju inte piskat att vinna som varit fallet ifall ÖIS legat före. Det är ganska skönt.

Imorgon ses vi. I bussarna, på tågen. I bensinmacken eller Rasta längs E20. Vid barerna i Göteborg, i köerna till Ullevi timmen före avspark. Nervöst blir det men allt i egna händer har vi.

Jag vet inte hur det går men den klack spelarna kommer ha i ryggen imorgon innebär ett starkare stöd än nästan alla andra lag får i ett liknande lägen. Formade av tunga år och vitaliserade av de senaste årens framgångar. Ge oss avspark nu!