Minns tillbaka, ser framåt och hoppas på en tolfte spelare imorgon!

Den här texten tillägnas alla er som saknar VLT-prenumeration och därmed inte kommer åt deras låsta artiklar om morgondagens publikfest. God läsning😉

Kvällen före rivalmötet mellan VSK och Örebro. Joggade till Rocklundaområdet och tillbaka. Som vanligt fullt av liv där numera.  Några av VSK:s bandydamer joggade ut från bandyhallen, hockeyungdomar på väg till och från Mimerhallen och inne på Hitachis nylagda matta var koner uppställda.

Akademispelare och ledare rörde sig innanför entrén till sittplats. Pustade ut och blickade upp mot de Grönvita emblemet dör uppe. Imorgon kommer det att vara fullt här och på eftermiddagen lär en massa människor i Grönt och vitt att bege sig mot denna anskrämliga arena, från stans alla tänkbara vrår. Det är så härligt med matchdagar numera.

Får så mycket påminnelser om det här lagets uppvaknande numera. Tidigare idag var jag på Djäknebergets restaurang och lunchade med mitt jobb. När jag hämtade kaffe efteråt hörde jag entusiastisk röst: ”Tar vi Kexen imorgon?” Det visade sig vara en av ägarna. Vi växlade några försiktigt positiva ord om matchen.

Nåväl. När jag pustade ut några välbehövliga sekunder utanför Hitachi kom jag att tänka på en annan tid och ett annat Grönvitt liv. På den tiden jag bloggade för vlt hände det rätt ofta att jag såg mathen på pressläktaren tillsammans med en liten men exklusiv skara.

Erik Eklund var alltid en form av ciceron där och serverade kaffe i pappmugg med delicatoboll. Kevin Johansson brukade vara där, Diljen Outlu, numera känd reporter på Discovery likaså. Några från styrelsen.

Nedanför, på de brandgula stolarna, skymtades ett och annat huvud. Det var liksom coronaavstånd långt före pandemin. På andra sidan fanns en liten tapper klack. Ibland kunde man höra dem till vår sida, andra gånger var det dominerande ljudet någon gubbes frustrerade utfall mot domaren. Mest hördes spelarnas kommandon till varandra och ljudet av tillslaget mot bollen.

När jag tänker tillbaka på det är värmen påtaglig.  Det var ganska härliga upplevelser faktiskt. Elitfotboll på dess bakgård.  Oron var emellertid ständigt närvarande. Skulle laget klara sig kvar i år? Skulle man överhuvudtaget ha ekonomi att fullfölja säsongen? Elitfotbollens existens hängde i en skör, skör tråd.

En ung blond tekniker vid namn Simon Johansson var ett litet hopp där mitt i oron. Kanske, kanske kunde han bli någonting framgent?

Jag brukar ofta tänka tillbaka på det här tiderna. Inte bara vid kvällens joggingtur. Tror det är viktigt för oss, ger perspektiv. Vi var i Allsvenskan och vände. Vi vill så gärna tillbaka dit. Kanske gör vi det, chanserna är åtminstone goda.

Oavsett höstens utgång är det fantastiskt vilken resa klubben gjort. Att befinna sig på Hitachi nu mot då är så väsensskilt. Ja betongen är lika trist idag men i övrigt. Som att vi rest till en helt annan galax. Tror faktiskt få klubbar och fans gjort en sådan resa som den vi gjort. Det är något att slå sig för bröstet åt, alldeles oavsett utgång under den närmsta framtiden.

Örebro imorgon alltså. Lapp på luckan som det så vackert heter. En underbar match att spela förmodar jag och en fantastisk drabbning att se från läktaren. Även om timmarna före och de 90 minuter som utgör matchen kommer att vara fyllda av mycket nervositet.

En sak skulle jag önska. Mot Trelleborg senast var det den bästa stämning jag någonsin upplevat på Hiatchi.  Även med året i allsvenskan inräknat. Det var enorm ljudkuliss och konstant sång matchen igenom. Idel sånger som stöttade vårt lag. Inom svensk fotboll tror jag inga lag förutom storstadslagen kan överträffa eller ens motsvara ett sådant stöd.

Jag vill se något liknande och kanske ännu bättre imorgon. Den chansen finns med tanke på vilken stor klack som kommer äntra ståplats. Jag gillar också rivaliteten som finns i supporterskapet, den ger en extra krydda. Det har dock varit lite mycket fokus på hat mot Örebro sista tiden.

Jag önskar att fokus imorgon blir på att heja fram vårt lag i stället. Det skulle innebära en fantastisk boost för spelarna om de fick inleda matchen med ett öronbedövande stöd från sina fans.

Vår fart, kvalitet och den press vi brukar inleda matcherna med gör mig optimistisk. Vi går in som favoriter. ÖSK kommer emellertid kämpa med näbbar och klor så någon lätt match blir det inte. Tungan på vågen blir publiken. Stöttar den, som mot TFF, blir VSK minst tolv på planen och därigenom oerhört svårslaget.

När jag kom hem från joggingturen landade några sista tankar på de flydda dagarna från 2012 och däromkring. Bitterljuva att plocka fram. Även om de är ganska vackra minnen är jag så otroligt tacksam över att laget befinner sig på den platsen man gör idag.

Ge mig tisdag kväll nu så jag får njuta av alla Grönvitklädda som tar sig mot arenan. Från norr, söder, öster och väster. Vi är ju hela stans lag nu, till skillnad från när det begav sig.