Inte säsongens bästa match men starkt att åka ner och hantera förutsättningarna så väl

Ungefär timmen efter segern över Landskrona. En känslomässig sammanfattning. Man är glad, lyrisk, hjärtat slår fortfarande lite fortare än vanligt Märkligt vad supporterskapet gör med en. Man agerar som en tok, ett barn trots sina medelår. Galet men härligt.

Ett försök till en mer rationell sammanfattning.   Vis av tidigare matcher i Skåne och på naturgräs var jag nervös. Vårt facit där nere har varit rent bedrövligt. Visserligen är det ett annat VSK nu än innan sommaruppehållet men jag vågade inte hoppas på tre poäng.

Inledningsvis såg också mina farhågor ut att besannas. VSK, utan den till långt norr om Polcirkeln flyttade Warneryd, kändes klart försvagade. Landskrona var nära ett par gånger. Istället för att spela sig ur, rensade VSK lite på måfå.

Tids nog kom bortalaget emellertid in i handlingen. Spår av tidigare matchers fina spel glimtade.  Det som saknades på kanterna kompenserades genom en stark mittfältsduo bestående av Ring och Diagne. Det nedresta VSK:arna hördes också bra, måste ha varit ett skönt stöd för laget.

När Max Larsson med ett smekande fint inlägg hittade den lille men vältajmade Diagne och 1-0 var ett faktum kändes det underbart. Trots att föregående matchers briljans saknades var VSK i ledning.

Strax innan halvtid kom också 2-0 genom den nyfunne målskytten julius Johansson. Jubel för de tillresta VSK:arna såväl som för alla som följde matchen via någon skärm. En knuten näve och en mycket bra känsla inför andra.

Det VSK som äntrade Landskrona IP i andra var betydligt bättre. Pressade högt, vann boll och svarade för fina kombinationer. Gästerna tycktes ha fullständig kontroll. De gånger Landskrona försökte skapa något tog den otroligt välkomponerade backtrion hand om försöken.

Det som såg så darrigt ut i våras är nu ramstarkt stabilt. Magnusson, Freddy och Wernersson är namn som förpliktigar!

Nämnas bör att nämnda Magnusson va ytterst nära att göra 3-0 genom en cykelspark med kraftig Ronaldokänsla. Det hade blivit ett mål att minnas.

En tid in i halvleken upplevde jag att VSK:s kontroll avtog. Byten vore nog att föredra, men de drog ut på tiden. Landskrona skapade inga jättechanser men närmade sig.

Lite symptomatiskt kom så en reducering.   Landskronas Max Nilsson knoppade in ett långt inlägg, han hade god hjälp av en för ögonblicket tveksam Anton Fagerström. 2-1 med oändligt mycket speltid kvar. En pärs!

Det som sedan följde var jobbigt att följa.. De tidigare upplevelserna i Skåne gjorde sig påminda igen. Skulle vi tappa 2-0?!

Nyförvärvet Philip Bonde kom in. Landskrona hade mycket boll. Hjärtat slog dubbelvarv men VSK försvarade sig väldigt bra även om det i stunden var svårt att ta in. Fler byten följde, Ladefoged och Simon Johansson b la.

Såg matchen tillsammans med min brorsa.  Han gav upp, gick ut och genomled slutet i en närbelägen lekpark. Det säger också något om vad supporterskapet gör med en. 

Jag befarade många stopptidsminuter men domaren, Magnus Lindgren, aviserade ”bara” 5. Den tiden förvaltade VSK väl även om Ladefoged borde ha fått någon djupledsboll och därmed  gick miste om möjligheten att definitivt avgöra.

Matchen avslutades med en Landskronahörna som tack och lov blev resultatlös. Någonstans i det ögonblicket kom brorsan in från sin besvärliga tillvaro i lekparken och vi jublade vilt framför tv:n. Vilken underbar seger!

Det var inte säsongens bästa match men starkt att åka ner och hantera förutsättningarna så väl. Nu har VSK tagit sin fjärde raka seger och är inne i ett flow som påminner om 2023 års sensommar då vinsterna staplades på varandra. Då hittade man alltid en väg till vinst, det tycks vara fallet även i år. Det bådar gott.

Fjärde raka segern som sagt och nästa tisdag väntar Örebro hemma i vad som lär bli säsongens publikmatch. En häftig upplevelse och en gyllene chans för Grönvitt, som nu är uppe jämsides med Kalmar. Drömhöstar har vi ju upplevt förr varför inte uppleva ännu en?