Ingen fantastisk insats men en rättvis seger

Hösten är inte här riktigt än men den tar mått på sin kostym. Det märks i luften och genom de allt mörkare kvällarna.

Inför VSK:s drabbning med Utiskten kände jag emellertid inte ett enda spår av höst. Det var bara ännu en i raden av sommarens härliga matcher. Timmen före avspark rustade stan upp sig för match. Grönt och vitt överallt. Cyklandes, gåendes, körandes i bil eller åkandes buss. En massa människor i olika åldrar iklädda Grönvita sjalar på väg mot Hitachi.

Utsikten som sagt. Ett inte särskilt bra fotbollslag men en besvärlig motståndare att ta sig an. Tuffa och fult spelande med en massa tricks till hands. jag hoppades givetvis på seger men var inte helt övertygad. Om vi bara kunde få till målskyttet.

Trots att Utiskten knappast är ett attraktivt publiklag var det en stor publik som äntrade Hitachis läktare. 3779 får betraktas som en väldigt fin siffra. Vi befinner oss i en helt ny VSK-tid.

Grönvita sjalar höjdes mot skyn och ”Vi är VSK” framfördes på ett sätt som måste ha gett hemmaspelarna en rejäl kick. Taonsa var tillbaka i startelvan varvid Ladefoged fick börja på bänken.

Den matchbild vi inledningsvis fick var ett VSK som förde och var det klart bättre laget även om tidigare matchers frenetiska press saknades Under de första 20-30 minutrarna tycker jag Grönvitt visade vilket bra lag man blivit. Mittfältsduo, Ring och Diagne var överallt i vanlig ordning och laget sitter ihop på ett bra sätt nu. Det som saknades var de rena chanserna. Det borde gå att skruva upp nivån på sista tredjedelen?

Jag nämnde Kiken innan – deras brutala och brunkiga fotboll började att sätta sin prägel på matchen tids nog. Det var rejäla kapningar och ständiga tröjdragningar. Kan tycka att domaren, Farouk Nehdi, borde ha statuerat exempel genom att tidigt delat ut ett antal varningar.

Jag var rädd att vi skulle åka på några rejäla skador med tanke på de brutala motståndet. Som väl var sänkte sig inte VSK ner till sin motståndares nivå. Jag började dock känna en stark oro över att vi ännu en gång skulle falla lite på att inte få in chanserna. När gästernas, Allan Mohideen, skickade upp en hand i ansiktet på Karl Gunnarsson tvekade inte domare Nehdi, det röda kortet åkte upp. Skönt att inte allt grisspel lönade sig!

Strax före halvtid kom också ett förlösande mål genom Herman Magnusson. Målet innebar det första hörnmålet för säsongen. Den 110:e försöket för säsongen gav äntligen resultat. En kort hörna dessutom. Något att ta fasta på framgent?

1-0 blev halvtidsresultatet och jag kände mig nöjd. Höjderna vi fick se i andra halvlek mot Örebro och i första mot Brage nådde inte laget upp till. Utiskten spelade dock brutalt och över gränsen, med rådande förutsättningar tycker jag att VSK gjorde det bra.

Till den andra trodde jag att vinden och utvisningen skulle spela en stor roll. Med en inhoppad Ladefoged centralt och Taonsa placerad till vänster fanns också förutsättningar till att kapitalisera övertaget. Inledningsvis lyckades dock inte VSK alls att ta vara på övertaget. Man hade mer boll men tempot var för lågt och passningsspelet lämnade en del att önska.

Utsikten försökte ställa till det vid några tillfällen men VSK:s försvar hade koll. Inte minst svarade Freddy för en genuin insats och släppte ingen jävel över bron.

Framåt var det tillknäppt och halvleken förstördes av mycket avblåsningar. Först när den hårt kämpande Max Larsson stressade fram ett självmål löstes nervknutarna upp. Sista kvarten såg ut som jag förväntade mig att hela halvleken skulle ha sett ut. Ett dominerande VSK mot ett uppgivet Kiken.

Simon Johansson fick komma in och svarade för sin bästa insats för säsongen. Inte minst briljerande han vid ett fint samspel med Mikkel Landefoged som ledde fram till 3-0 med dansken som målskytt. Tror vi kan ha en del nytta av vår kulturbärare och kapten under den resterande delen av säsongen.

3-0 blev slutresultatet och underbara scener utspelades nedanför klacken när spelarna firade tillsammans med sina fantastiska fans. Som jag skrivit tidigare är det underbart att få vara med om det här.

Lämnade sedan Rocklunda på lätta steg. Insatsen var inte fantastisk men segern rättvis. Cyklade hem, körde om medelålders damer iklädda VSK-sjalar, passerades av unga killar i full grönvit mundering. Väl i mitt grannskap klev en snubbe ur en bil iklädd matchtröja, bussen stannade ungefär samtidigt vid hållplatsen intill och ur klev ett par Grönvita.

Vilket som är stadens lag råder det numera ingen tvekan om!

Jag inledde med att skriva om att hösten tar mått på sin kostym och jag tror att färgen på den kostymen är Grönvit. För visst finns det klara förutsättningar för en verkligt VSK-höst. Det bådar gott och är en kraftig tröst när årets sommar håller på att släppa sitt grepp.