Enligt mig handlade det om en av säsongens bästa insatser!

4312 åskådare såg VSK ta emot Oddevold ikväll. En rätt maffig publikskara som fick se en verklig batalj. Det var ingen glimrande uppvisning i fråga om klacksparkar och kombinationer, men med tanke på att ett sjukdomsdrabbat VSK föll i Kalmar för fem dagar sedan handlade det om en fantastiskt stark replik!

Jag försökte förhålla mig ganska krass på förhand. Intalade mig: Vill vi vara med och slåss om en allsvensk plats ska vi vinna en sådan här drabbning. Det innebar inte att jag sorglöst och utan nervositet tog en kall öl i Rocklunfas bistro timmen före avspark. En match av det här slaget vållade som alltid hög puls och kraftig nervositet.

Halvtimmen före avspark såg ståplatssektionen bekymrande glesbefolkad ut. När vi väl äntrade densamma kunde vi trots den känslan konstatera att en tät skara fans utgjorde hemmastå.  Startelvan som basunerats ut timmen före förkunnade också starkast möjliga elva.

Oddevold, med 11 matcher utan förlust, inledde aggressivt och pressade rätt högt. Kände en viss oro men relativt tidigt fick VSK kontroll på spelet. Mittfältsduon, Diagne och Ring, tog kommandot och fick gästerna att backa hem. Hemmalaget avancerade på offensiv planhalva men boll efter boll letade ut på kanten och inlägg efter inlägg slogs. Allt togs om hand av ett högrest bortaförsvar.

Min känsla då var att Oddevold kändes sämre än förväntat, samtidigt fanns viss frustration. Önskade bättre klass på inläggen samt  viss variation. Djupledsbollar och skott utifrån exempelvis. VSK kontrollerade emellertid drabbningen. 0-0 var ett okej resultat att ta med till halvtid men utvecklingspotential fanns. Kunde vi inte ha utnyttjat den långe, djupledslöpande, dansken bättre?

Andra halvlek inleddes med ett bättre och mer aggressivt bortalag. VSK fick bekänna färg direkt. En felfri Herman Magnusson, ett magnifikt centralt mittfält och en hysteriskt pressande Kalle Gunnarsson tog dock VSK tillbaka till förarsätet. Man släppte till ytterst få chanser medan laget å andra sidan närmade sig motståndarnas mål. Känslan förbyttes från skepsis till lovande.

Jag sitter inte på några siffror men har sällan sett en spelare löpa så mycket som Jonathan Ring ikväll. Hans mittälftspartner,  Mamadou  Diagne ,var inte mycket sämre, visade uppe en underbar blandning av bollvinnande och kreativitet.  Tvivlar på att VSK någonsin haft ett så bra centralt mittfält! Ett inte briljant men desto mer svårspelat motstånd hölls tillbaka på ett imponerande vis! När Mikkel Ladefoged spräckte nollan efter 65 minuter släppte alla fördämningar på Hitachi. Äntligen fick laget hål på sin cyniska och rått spelande motståndare!

Återstoden av matchen blev någon form av defilering. VSK hade totalt kontroll. Max Larsson var nära att skruva in en frispark och flera andra chanser skapades. De svackor laget hamnat i under tidigare matcher undveks ikväll.  VSK manövrerade ut ett tufft spelande och lågt stående lag.

Minuter före stopptid kunde också inhoppande superlöftet, Mousa Diallo, sätta spiken i kistan med sitt 2-0. Förlösande jubel från läktaren och en ytterst rättvis seger i vardande.

När domaren, Rinon Hasani, satte pipan i munnen och blåste av efter 4 stopptidsminuter var lättnaden ofantlig.  Tänk att laget orkade ta sig samman så här direkt efter Kalmar. Det vittnar om en stor mental styrka. Trycket som utbröt när spelare och fans förenades i segersång efter matchen var öronbedövande och fantastisk att uppleva!

På väg ut från Hitachi utbyttes många lovord om kvällens insats. Enligt mig handlade det om en av säsongens bästa insatser med tanke på hur cyniskt och svårspelat motståndet var. Det allsvenska hoppet lever och inom en vecka väntar både Umeå och Sandviken. Jobbigt men underbart på samma gång. Vi ses!