”Fotbollen såsom vi känner till den. Som vi lärt oss att älska. Som växt fram under århundraden, i jordens alla hörn, från slott till koja. Den finns inte längre. Den nya superligan klyver ryggraden på sporten.”
Så skrev jag på min facebook-sida den 19 april 2021. Förbannad över att den fotboll jag älskat sedan barnsben höll på att gå om intet.
Jag skrev vidare: ”Fotboll ska vara drömmar, infriade och grusade. Känslomässigt pendlande. Någon står där ledsen efter säsongen medan en annan jublar. Det är alltför ofta jobbigt men det är äkta. Superstjärnornas löner har skenat de senaste decennierna liksom storklubbarnas makt. Det sportsliga har dock alltid varit i fokus, bildat fotbollens ryggrad.
Med en stängd superliga förändras allt. Det äkta förgås.”
Det blev ingen superliga men den internationella fotbollen har även utan en sådan skenat åt alldeles fel håll.
Den här texten är emellertid ingen uppgörelse med internationell fotboll. Snarare en kärleksförklaring till varför jag står kvar, att jag 2025 fortfarande kan känna kärlek och hopp till fotbollen.
Parallellt med den internationella fotbollens urspårning har VSK Fotboll som bekant gjort en fantastisk resa. Den där aprildagen för fyra år sedan, när jag skrev ner mina uppriktiga och arga rader kunde ingen vettig människa drömma om att Grönvitt skulle kunna göra något sådant. I dag vet vi.
Det handlar om den sportsliga utvecklingen men också och kanske allra mest – den publika tillströmningen, föryngringen och utvecklingen. Det är fantastiskt att uppleva det. Att befinna sig i Örebro med 2000 andra VSK:are eller att invadera den anmärkningsvärt lilla ”IP:n” i Sandviken. ”Varje match hemmamatch” brukar det ju sjungas och i år ligger sången närmare verkligheten än vad den någonsin gjort.
Klubben var alldeles nyss ett brunkarlag utan hopp, där minnena om Liston ofta trängde fram när verkligheten kändes alltför dyster. Idag tränas laget av en av fotbollssveriges mest profilerade tränarnamn och spelar en fotboll som i sina bästa stunder ligger i framkant. Det ger rubriker och eko över landet.
Supporterbasen bestod länge av tre stommar. Den första bildades av dem som var unga under det allsvenska äventyret 1978. Andra stommen växte fram un der bandyns framgångar i skarven av 80 och 90-tal, många unga blev frälsta och gick sedermera även på fotboll. En tredje uppstod när det på nytt var dags för allsvensk fotboll, 1997.
Det finns naturligtvis många äldre också, glädjande nog ser man flera av dem på arenorna idag. Stommarna till vad som blev klacken bestod mestadels av folk födda på 1960, 70 och 80-talen. Som en följd av alla ekonomiska haverier som följde efter 1997 gick klubben så småningom miste om en generation fans.
Många av ovan nämnda är naturligtvis eviga hjältar via sin osvikliga lojalitet mot klubben under dess svåraste år. Utan deras bidrag då, inget VSK överhuvudtaget idag.
Det som började gro lite smått redan 2021 och som nu exploderat i en helt sanslös hysteri är fantastiskt att beskåda. Jag ser barn i mellanstadieålder med en geunin känsla för klubben, som ritar emblemet i sin anteckningsbok medan de förstrött lyssnar på sin lärares genomgång. Precis som en annan för 35 år sedan.
Det irrationella och stundtals plågsamma supporterlivet kommer ärra dem emellanåt men de är. precis som vi, VSK:are för livet.
Jag trodde faktiskt att människor födda på 2000-talet var förlorade för lokal fotboll. Att europeiska klubbar eller Stockholmslag skulle uppta deras intresse. Den framväxande sportsliga framgången för VSK i kombination med spelarnas skolbesök runtom i stan kom att ge en revolutionerande effekt.
Att ta sig en titt runt en läktare idag, oavsett om det handlar om Hitachi eller valfri bortadito är surrealistiskt. Vi 60, 70 och 80-talister samsas med ännu äldre människor och alla dessa nya, unga. Många av dem tjejer. Det är tifon så mäktiga att tårar tränger fram, nya härliga sånger som får hela sektioner att sjunga med unisont.
Ett stöd både ljudligt och visuellt som måste ge spelarna ett ovärderligt stöd.
Den allsvenska comebacken, 2024, blev fantastisk men på samma gång fruktansvärd. Behöver inte ge er detaljerna igen. Fansen stod orubbliga säsongen igenom, trots alla prövningar vi utsattes för. Det var trångt på ståplatssektionerna och sång i 90 minuter, match efter match.
Det berodde säkert på ett flertal faktorer: de yngre var så tagna av läktarkulturen och ville ge allt i match efter match, laget spelade en iögonfallande fotboll som tilltalade och sist men inte minst rycktes alla äldre fans med av den här atmosfären. Det finns säkert motsvarigheter någonstans men jag har svårt att hitta några i skrivande stund. VSK:s stöd kändes helt unikt.
Stunden efter sista matchen mot Hammarby förra året, när vi stod där och tackade av Linday är fantastisk att plocka fram ur minnesbanken. ”Vi ska tillbaka”, ”vi ska tillbaka”, skanderades med självklar entusiasm. En stor framtidstro trots att klubben just degraderats.
Det jag upplevt den här sommaren är också en ynnest. Efter en minst sagt tveksam start sitter nu det underbara spel laget uppvisade stora delar av 2023 och 2024.
Matcherna mot Sandviken och Trelleborg var helt magnifika urpubliksynpunkt. Det vitklädda hav av VSK:are som äntrade Jernvallen och totalt dominerade där inne. Gåshudsframkallande!
Likaså Trelleborg på Hitachi. Ett bra spel på planen och ett otroligt stöd från läktaren. Jag har under mina 35 år eller liknande aldrig hört ett bättre hemmatryck.
Jag ska inte ta ut något i förskott men det laget gör på planen och vad vi bidrar med från läktarna har fått tillbaka min glädje till fotbollen. Den jag så tydligt tvivlade på våren 2021. Allt som sker i och runt vår klubb nu har gett mitt hopp tillbaka. Fotboll kan vara underbar även 2025.
Om jag 2021 tvivlade på om jag överhuvudtaget ville befatta mig med fotboll framgent vet jag nu att så kommer att vara fallet. Fotbollen med VSK påminner om den fotboll jag drabbades av som barn, som jag lärt mig att älska.Den är genuint äkta och bär vidare mina starka känslor för sporten i allmänhet men klubben i synnerhet
DU HAR VÄL INTE MISSAT
Vidrig förlust men en fantastisk första halvlek vi får försöka ta med oss
En riktig fotbollsarena – hur svårt ska det vara?
En matchdag fylld av gemenskap och historier