När Anno-pojkarna och nu även med en Anno-flicka sedan länge önskat att jag ska skriva en (gäst)krönika är det bäst att lyda. Jag tänkte skriva om mitt supporterliv och varför jag blev grönvit samt en del annan nonsens. Alla kommer inte orka läs allt, men prova.
Vi går tillbaka till dagen allt började. Jag föddes på gamla BB i Västerås och det var lördagen den 10 mars 1973.
Enligt morsan var det nära att jag strök med direkt eftersom jag var blå i ansiktet som en smurf och hade något problem med andningen. Men som tur var (annars hade vi haft en VSKprofil mindre) lyckades de få liv i mig och resten är väl historia skulle man kunna säga.
Ganska precis dygnet senare utspelar sig ett drama utöver det vanliga på Rocklunda. VSK kan bli klara för SM-final i bandy, men behöver då göra två mål eftersom de grönvita iskrigarna ligger under med 1-3. Med endast 50 sekunder kvar kom 3-3 målet av Leif ”Prinsen” Eriksson och jublet sägs ha varit helt öronbedövande och inte alls omöjligt att jag kan ha hört publikvrålet till BB på Hemdal där jag låg blott en dag gammal. Inför 9 705 åskådare (publikrekord för seriebandy då) blev VSK klara för SM-final mot stora ärkerivalen Örebro SK. Veckan senare bekämpas Örebrokexen ner på Söderstadion med 4-1 och VSK tar första SM-guldet sedan 1960 och det enda på 1970-talet i den enda SM-finalen vi spelat mot Örebro.
Man kan säga att jag fick en bra start på supporterlivet och att det skulle bli något utöver det vanliga stod tidigt klart. Men jag måste nog erkänna att det där med 50 år som VSKare inte riktigt stämmer. Jag har i alla fall inget minne från klubben under mina första år och med en mamma som kom från Grängesberg i Dalarna och en pappa som var från Värmländska Karlskoga och inflyttade till staden fick jag liksom inget gratis.
Det var hårt arbete från start och tänk om jag blivit en korsning av en bolticnörd och en bragemas, men så illa kan
man inte önska någon. Det var nog först 1988 som jag började gå på riktigt. Bandyn hade några riktigt tunga nyförvärv och året efter blev det också mycket fotboll på Vallen. På den här tiden fick alla skolungdomar gå in gratis med VSK Fanskortet. Det var en bra och bidragande inkörsport till supporterlivet. På den här tiden var bandyklacken riktigt stark och fotbollens sämre medan det nu är tvärtom som alla vet. Jag tycker nu det är dags att förbättra bandyns support och vi behöver få folket till ståplatsläktaren och ner från hyllan. Vi behöver bli många fler som sjunger.
Att som 16-åring få åka med VSK-tåget till SM-finalen 1989 och få uppleva första SM-guldet sedan jag föddes är ett starkt minne. Vi som var där kommer aldrig glömma det. 1990-talet var en besatt supportertid för mig. Det finns så mycket att berätta om bussresor till Kalix borta 1994 (96 mil till Samernas värld som det stod på tröjorna) och då snackar vi enkel resa, men också lokala VLT cupmatcher som t.ex. till Kolsva, Skinnsberg och Dingtuna.
Vi åkte på i princip allt jag och mina kompisar. Jag var fattig student på den här tiden. Lånade ofta farsans vita Saab till några bortamatcher som t.ex. Sandviken i bandy och Trelleborg i Allsvenskan. Men efter att
jag kört på både rådjur och grävling vid dessa matcher var det inga kompisar som ville åka med och jag slapp köra vilket jag trots allt uppskattade.
Vi flög också en gång till Visby i samband med att tidningen Café hade en omröstning av Sveriges snyggaste fotbollströja. Jag vann priset i omröstningen och fick gratis flyg och hotell och kunde ta med en kompis.
I samma veva den här helgen spelade VSK borta mot Visby som vi passade på att se.
I halvtid sprang jag och en annan härlig VSK-are vid namn Patrik Fredriksson in på Gutevallens gräsmatta och körde straffsparkar varpå speakern ropade ut att vi Västeråsare skulle vara rädda om Gutevallens fina gräsmatta.
Det blev oavgjort i matchen, men jag måste ha vunnit straffarna (haha).
1995 bildades VSK Fanzinet ”När himlen är grönvit” i köket i min dåvarande lägenhet på Sevallagatan 9 A.
En trappa upp, tredje dörren eller ovanför källardörren där köket fanns utmed Österleden. Vi var tre jämngamla killar som hade lärt känna varandra när vi gjorde lumpen på flygvapnet i Söderhamn mellan åren 1992-1993. ”När himlen är grönvit” utkom med utmärkta 20 nummer i pappersformat innan vi gick över till Internet och vsk.nu En egen domän som varit i VSK supportrarnas ägo sedan våren 1998, men vi fanns på nätet på Passagen redan från början av 1997.
Jag fick stor hjälp med det tekniska som en första hemsida av den karismatiske och hårdföre VSK supportern Thomas ”Toto Pettersson”. Toto var alltid otroligt vänlig och hjälpsam mot mig, men han uppfattades nog av många som speciell. Jag kunde t.ex. se han ibland när han cyklade och hade två knutna VSK sjalar runt vardera arm. Toto gick bort för många år sedan, men jag vet att hans båda barn ser många av VSK:s matcher på plats.
1997 lyckades jag som en av fem supportrar se alla VSK:s matcher i Allsvenskan och kvalet. Då var man bra stolt, men mindre kul att dra på sig influensa och med feber åka supporterbuss och med svetten rinnandes till kvalmatchen mot Häcken. Där fick jag se min stora hjälte Pasi Pennanen kvittera på övertid. Det är nog en av VSK:s mest underskattade fotbollsspelare enligt mig och hur jag för ungefär 20 år sedan bara kunde ge bort Pasis gamla matchtröja förlåter jag mig nog aldrig för.
Det är lätt att slå sig för bröst och tycka att man King Kong, men supporterlivet handlar om här och nu. Det gäller att supporta både i medgång, men också i motgång. Vad många vet, men troligtvis många fler inte vet är att jag en bit in på 2000-talet började känna en viss VSK-trötthet. Började jag bli allvarligt sjuk? Nja, intresset började svalna efter alla problem med klubbens ekonomi och mindre bra tabellplaceringar.
Jag började arbeta allt mer och tog över ett kvällslag på postterminalen i slutet av 2004. Arbetade som arbetsledare med personalansvar i drygt åtta år. 2010 köpte jag en stuga utanför Kolsva av morsan som även fungerar som permanentboende om man vill. Stugan byggdes av mormor och morfar i början av 1960-talet och betyder såklart mycket. Stugan tog mycket tid och energi med renoveringar och skötsel av tomt och dylikt.
Lägg därtill att jag själv började träna hårt och målinriktat. Jag tog flera Svenska Klassiker och 2011 blev det fokus på triathlon och den mytomspunna Ironman distansen. Jag körde på och min sista Järnman togs 2019 med en bästa tid från 2016 med dryga 10 timmar och 31 minuter. Även om jag under många år inte gick på VSK matcherna följde jag givetvis klubben från sidan. Jag valde tidigt att bli livstidsmedlem i VSK Fotboll och fick nummer 15 den 3:e januari 2007. Intresset att gå på matcherna fysiskt kom på allvar tillbaka när klubben gick upp i Superettan 2018.
Men de stora supporterhjältarna för mig är många av mina kompisar som hängt kvar under alla svåra år då jag gled på en räkmacka och sysslade med annat. Ni är de stora hjältarna och tack för att ni finns! Jag ser väl hyfsat många matcher numera, men har inget ”måste” se alla på plats. Men jag skäms en aning att jag hoppade över farsans 80-årsdag för att åka på bortamatch till Kalmar och det var dessutom i Superettan.
I år har jag missat Malmö borta. Även om det inte alls är lika mycket stök och bök runt matcherna som när jag började åka i början på 90-talet, så hettade det till litegrann mot ordningsmakten nedanför läktaren mot Mjällby. Någon hade filmat stöket som dök upp på vlt.se Där syntes jag klart och tydligt med mitt unika namn på matchtröjan och siffran 50 varpå en familjemedlem hörde av sig och frågade om det där verkligen var jag? Svårt att neka då, men jag lade till att jag var lugn som en filbunke (haha) Men sedan är det väl inte alla 50+ som orkar hålla jämna steg med ultras grabbarna och dessutom klättrar upp på ståplatsmuren under brinnande match på HEA och med en flagga i handen skriker ut sin glädje i eufori. Jag längst ner till höger mot djurgården för dem som inte känner igen mig
Signerat Peter Baloniu
DU HAR VÄL INTE MISSAT
Äntligen seger – dessutom proppen ur
VSK, fat and happy?
Sommarfönstret är jobbigt