Märkligt nog bara tre poäng från en allsvensk plats

Innan jag själv begav mig av mot Hitachi var jag ute en snabb runda med min hund. Förbi mig cyklade då en ung snubbe. Några och 20.  Om halsen hade han en VSK-sjal. En vanlig syn under matchdagar numera. Underbart att se. Västerås har blivit en fotbollsstad och supporterkulturen befinner sig på en nivå den aldrig varit i närheten av tidigare.

Landskrona stod för motståndet en knapp vecka efter det vedervärdiga poängtappet mot Brage. En ödesmatch som avslutning av vårsäsongen. Vinst och häng på den allsvenska jakten, förlust och ett sjujävla tungt sommaruppehåll.

Stämningen var i vanlig ordning god trots förra helgens fadäs. ”På det.bara” tycktes den unisona känslan vara.

VSK inledde också piggt och bra. Trots att laget även på sista tiden tappat mycketm poäng är det ett klart bättre spel nu. Det lag som i våras inte alls stod att känna igen visar nu upp sig frånd en sida som förra året charmade hela fotbollsverige. Vi vet alla att målen ofta uteblev och dagens första halvlek blev en rätt smärtsam påminnelse om det.

VSK förde och dominerade spelet. Fina kombinationer och högt tempo. Gästande Landskrona försvarade sig emellertid väl och hindrade ofta Grönvitt sista tredjedelen. Aaaron Bibout och Alexander Warneryd hade däremot varsin 200 procentig chans som bara skulle ha lett till mål.

Efter en påtaglig VSK-press var Landskrona ytterst nära att ta ledningen via ett ribbskott som ledde till retur. Det hade varit dråpligt och typiskt men Landskrona lyckades mer eller mindre mirakulöst missa.

0-0 blev halvtidssiffrorna vilket vållade blandade känslor. Optimism kring spelet men oro över de uteblivna målen. Brage låg alltför färskt i minnet.

Efter det sedvanliga surret och köandet i halvtid hann vi knappt bänka oss för andra innan de blandade känslorna förbyttes till eufori. Axel Taonsa gav oss Grönvita bästa tänkbara start på andra genom att dundra in 1-0 efter en påpasslig passning av Jonathan Ring.

Efter målet följde ett spel där VSK bevakade sin ledning medan Landskrona hade mycket boll. Visa av  förra helgens drabbning och den matchens olyckliga slut var det dock ett betydligt smartare och stabilare hemmalag den här gången. Försvarsspelet satt och man ställde om med mer finess.

Undantaget några rejät heta närkampssituationer är det ingen halvlek som går till historien. VSK ska dock ha all heder för sin insats. Man spelade nära nog enligt ritningarna. Länge skpade gästerna överhuvudtaget ingenting medan Grönvitt var heta vid omställningar.

I den bästa av världar hade VSK varit ännu mer kliniska och dödat matchen med ett eller flera mål men Landskrona är ingen oäven motståndare. Man ska inte glömma det.

Först under matchens sista tio skapade gästerna en jättechans som Anton Fagerström parerade rappt och skickligt. Det var oerhört jobbigt att se slutet och de ånyo många stopptidsminutrarna. Den här gången höll laget dess bättre hela matchen ut och ett förlösande jubel utbröt efteråt. Landskrona hade mycket boll i andra men VSK skapade mer chanser sett till 90 minuter så enligt mig handlade det om en rättvis seger för Grönvitt.

Nu kan laget och alla vi fans ta några veckors vila. Vi gör det anmärkningsvärt nog bara tre poäng från allsvensk plats. Otroligt märkligt med tanke på hur många jobbiga poängtapp VSK haft under den här vårsäsongen. Med några vassa värvningar i sommar tror jag vi går en otroligt trevlig höstsäsong till mötes.

19 juli startar serien om för Grönvitts del. Den gör det mot Sandivken i en förmodad episk batalj med ett stort bortafölje. Hoppas vi ses!